En gigantisk, rosa krumelur avtecknar sig mot himlen över Pilane. Landskapet omkring blir en målerisk bakgrund till ett abstrakt, snirklande tecken. Som en modern tolkning av en utsmyckning från barocken markerar Baroque Schnörkel det gamla gravfält som funnits här sedan järnåldern.

I skulpturen av Jay Gard finns samma storslagenhet och dramatik som var karaktäristisk för den svulstiga barockstilen, dominerande i Europa från sent 1500-tal till tidigt 1700-tal. Som barockkonstnärerna, som smyckade ut furstliga gravar, skapar Gard ett landmärke för en plats där våra okända förfäder ligger begravda.

I konstverket förenas tradition med ett visuellt nytänkande. Den slingrande formen överraskar med överdådiga måtten och den bubbelrosa färgen, som både kan förknippas med rosiga toner i barockmåleriet och med populärkulturen. Det industriella materialet använts på ett sätt som förhöjer dess skönhet.

Jay Gard, född 1984 i Halle, Tyskland, är utbildad vid Konstakademin (Hochschule für Grafik und Buchkunst) i Leipzig och har examen i bland annat rymdteknik 2011. Jay Gard som brukar arbeta med citat och parafraser av olika konststilar och kulturella sammanhang. Ibland handlar det om äldre konst, ibland refererar han till konstruktivismen, Bauhuas och De Stijl. Gard ställer regelbundet ut och hans konst finns representerad på Bauhausmuseet och Ny Carlsbergfondet.

Göran Hägg skapar rekvisita och kulisser för vidunderliga berättelser. Betraktaren får fylla i luckorna med sina egna fantasier och erfarenheter. Sedan 1980-talet har Hägg arbetat med ett säreget figurativt formspråk där olika typer av maskiner har stått i centrum. Som arvtagare till Per Olov Ultvedt och Jean Tinguely är Hägg ofta inriktad på mekaniska konstruktioner och installationskonst. I denna blandning mellan ingenjörskonst och visioner formar hans verk tillsammans ett säreget universum. Nyckfulla, ofta mobila, skulpturer påminner om verkliga förebilder. Märkliga repliker av flygplan, ubåtar och bilar tycks komma från en parallell verklighet som är snarlik men ändå inte riktigt vår egen. Humor och allvar flätas också samman i fragmentariska scenarier med dystopiska undertoner.

I Pilane finns nu en hangar med tre flygplan och en landningsbana utanför. Vid varje flygplan står en pilot i full utrustning, en utrustning som suddar ut alla individuella drag och förvandlar gestalterna till anonyma hjältar eller antihjältar. Den suggestiva helhetsinstallationen, som både roar och oroar beroende på vilket scenario betraktaren själv väljer, är byggd från grunden. Detaljrik, fascinerande och egensinnig som en tidsmaskin att kliva rakt in i på egen risk.

FJÄRIL

En gigantisk knallgul fjäril har landat bland klipporna i Pilane. Skulpturen Fjäril av Göran Hägg föreställer en monarkfjäril i stort format. Som en kvardröjande livsform från det förflutna är fjärilen med sina drygt två meter i höjd både ståtlig och skör. Monarkfjärilen är känd för sina långa flyttningar och en fenomenal förmåga att hitta rätt. Om höstarna samlas de unga fjärilarna i stora flockar och flyger söderut mot den plats som deras mödrar kom ifrån om våren, företrädesvis i Kalifornien och Mexiko. Det mest förunderliga är att de hittar rätt utan att någonsin ha varit på den speciella plats det rör sig om. Trots många pågående studier är monarkfjärilens navigationsförmåga något av en gåta för vetenskapsmän och en ständig inspirationskälla för skönlitterära och konstnärliga tolkningar. Fjärilen, med sina metamorfoser, är ett tecken på en ny början på flera plan. Det kan kopplas ihop med pånyttfödelse, förändringar och bildningsresor. I Pilane är Häggs Fjäril en pendang till flygande maskiner i hangaren. Naturens egen bästa navigerare i kontrast till flygplanen och deras tekniska utrustning.

En övergiven sovsäck eller en stor kokong för gigantiska larver? Skydd eller hot? Det finns något lockande och samtidigt oroande i Moa Israelssons konst. Känslan av ett obestämt hot, som följd av en ödesdiger händelse, är ofta närvarande i hennes verk. Genom objekt och installationer gestaltar hon obebodda landskap där spår ett svunnet liv är det enda som finns kvar. Det tycks handla om en postapokalyptisk framtid efter att civilisationen gått under. Det råder en trögflytande känsla av att det är sent på jorden.

Israelsson arbetar vanligtvis med material som ser organiska ut. Som om objekten hämtades direkt från naturen eller som om de var kvarlämningar som naturen invaderade. Det artificiella härmar dock det naturliga i hennes konst. Verken är skickligt utförda i järn, akrylkomposit, silke, latex och läder. Hantverket är lika omsorgsfullt som den konstnärliga viljan är precis.

Ute i Pilanes vackra landskap förmedlar den beständiga bronsskulpturen en gnutta hopp. Det är kanske en påminnelse om att en livsform inte försvinner helt utan ständigt förvandlas. Det är tänkvärt och gripande vackert på ett vemodigt sätt.

Moa Israelsson, född 1982, är utbildad vid Kungl. Konstakademien i Stockholm. Hon rör sig fritt mellan olika konstnärliga genrer och arbetar med skulptur, installation och film. Isrealsson har haft en rad uppmärksammade separatutställningar, bland annat på Vandalorum i Värnamo, Sörmlands museum i Nyköping och Lars Bohman Gallery i Stockholm. Hennes verk finns i privata och offentliga samlingar, bland annat på Eskilstuna konstmuseum och Statens Konstråd.

Pool av Tony Cragg samspelar med naturen på ett vidunderligt sätt. Dess böljande kropp är i samklang med klippväggarna omkring. Det organiska från naturen och den geometriska läran som människan har skapat förenas också skarvlöst i Craggs suggestiva konst. Han är ständigt på jakt efter nya estetiska möjligheter. Den konstnärliga drivkraften uttrycks genom skulpturala experiment i brons, trä, plast, glasfiber med flera. Det handlar om form och om materialets kärna och ytbehandling.

Flera av Craggs skulpturala verk tycks slingra sig runt sin egen axel. En spiralrörelse förmedlar känslan av en utveckling och framåtsträvan. Delarna fogas samman som ett kluster av pågående händelser. Kedjor och kurvor förändras när betraktaren närmar sig till eller avlägsnar sig från verket. Ändå sluter sig formerna samman i en monokrom helhet.

Craggs formspråk är abstrakt. I det nonfigurativa upptäcker dock blicken igenkännbara former. Något som liknar snäckor och öron uppenbarar sig när skulpturerna vrider sig inåt mot sitt eget centrum. De släta, men dynamiska formerna och komplexa strukturerna tycks på ett överraskande sätt relatera till människokroppen. När de monumentala verken tornar upp sig framför betraktaren upptäcker man så småningom gestalter som tycks dölja sig däri. Som om någon ville frigöra sig inifrån stretchas materialet ut i gåtfulla silhuetter, stora ögon, läppar, näsor och långa halslinjer … Finns det någon eller några som dyker upp och försvinner under skulpturens bronshud? Levande? Mänskligt? Artificiellt? Inget självklart svar finns att ge på denna fråga. Och detta är bara en av styrkorna i den exceptionella formen som utmanar blicken och sporrar intellektet. Ju längre vi tittar desto mer vi ser.

Tony Cragg, född 1949 i Liverpool, är en av Storbritanniens främsta skulptörer. Tony Cragg utbildades vid Gloucester College of Art and Design i Cheltenham 1968–1969, vid Wimbledon School of Art 1969–1972 samt vid Royal College of Art 1972–1977. Sedan 1979 är han verksam i Wuppertal i Tyskland. På somrarna arbetar han i sin konstnärsateljé på Tjörn i Bohuslän. 1988 tilldelades Cragg det brittiska Turner–priset. Sedan 1994 har han varit medlem av The Royal Academy of Arts i London. Cragg har ställt ut världen över och hans verk finns på en mängd offentliga platser.

Anna, det monumentala konstverket av Jaume Plensa är en av världens största skulpturer. Med sin permanenta placering på det högsta berget i Pilane har det också blivit ett landmärke för Västkusten. Den monokromt vita gestaltningen skapades speciellt för Pilane och ingår i en serie som avbildar unga kvinnor. Bakom varje verk finns en verklig modell och deras namn blev skulpturernas titlar. I skapandeprocessen ingår modern teknologi. Formspråket i de långsmala kvinnohuvudena med något förvridna proportioner är avsiktligt idealiserande. De vackra, kontemplativa ansiktena med slutna ögon förmedlar en känsla av koncentration, tankfullhet och upphöjt lugn hos de introverta gestalterna. Den drömska stämningen sprider budskap om hopp och obegränsade möjligheter. Anna tycks fånga och föreviga de tidiga ögonblick som försvinner så fort prövningar och erfarenheter börjar lämna sina avtryck på livet.

Jaume Plensa, född 1955 i Barcelona, hämtar inspiration från poesi och musik och hos människor han möter. Han har arbetat i traditionella material som glas, stål och brons men också med mer ovanliga material som vatten och ljus. Plensa leker ofta med skuggor, genomsiktlighet och skalförskjutningar. Han har ställt ut på gallerier och museer världen över och fått många priser och utmärkelser för sin konst. Plensa finns representerad på Art Museum i Miami, Millennium Park i Chicago, Olympic Sculpture Park i Seattle, BBC Broadcasting Tower i London, Borås Fashion Center, Kulturhuset Väven i Umeå med flera platser.

Åt det håll Anna blickar, i utkanten av skulpturparken, bland konst, får och vild flora finns en in hängnad trädgård för örter, kål, träd och humle. Där naturen och växtligheten tuktas och formas men även får leka vild. En stilla plats för kontemplation.

Landskapet kring Pilane har under många tusen år verkat som en mötesplats för människor, något som, tillsammans med den kalkrika marken, har gjort platsen rik på vild flora. I trädgården blandas kulturväxter och medicinalväxter med den flora som är förankrad på platsen och i naturen runt omkring. Den rika mångfalden lockar insekter, fjärilar och fåglar och skapar ett vackert förfall under de skiftande årstiderna. Hortus Conclusus struktur och växtlighet är en blinkning åt de medeltida trädgårdarna som ofta bestod av en kålgård, en örtagård, en fruktträdgård och en humlegård.

Trädgårdshistorien har präglats av hur människan avgränsar, omgärdar och stängslar sina odlingar. Så även på Pilane, här måste får och vilda djur hållas utanför. Naturen har inspirerat människan att skapa under tusentals år. En av de växter som har inspirerat inom konst och arkitektur är akantus (Acanthus mollis), som du kan hitta här i trädgården. En annan växt du kan hitta är blåsuga (Ajuga pyramidalis), som tack vare den långa hävden i landskapet på Pilane, återkommer år efter år. Västkustbjörnbär (Rubus norvegicus) och kungsljus (Verbascum thapsus L.) är två andra växter som finns vilda i landskapet. I trädgården finns kulturväxter som kvanne (Angelica archangelic), strandkål (Crambe maritima), åbrodd (Artemisia abrotanum), gamander (Teucrium lucidrys) och äkta stormhatt (Aconitum napellus).

Drömmen om en hemlig, emellanåt övergiven trädgård där naturen får ha sin gång och det förgängliga får vara vackert, balanseras med en strikt form uppbyggd på fyra kvarter. Kontrasten mellan det strikta och vilda präglar såväl trädgårdskonsten som många andra konstformer. Hortus Conclusus är under ständig uppbyggnad och är platsspecifik i landskapet på Pilane.

Sofia Olofsson, född 1978, är en formgivare utbildad vid University of The Arts i London och vid Fashion Institute of Technology i New York. Som designer har hon hämtat inspiration främst från konst, växtlighet och engelsk trädgårdskultur. Efter många år som formgivare studerade Sofia till trädgårdsmästare vid Gunnebo Slott & Trädgårdar med ett särskilt intresse för kulturhistoriskt värdefulla trädgårdar och växter. Sofia driver Ängland Trädgårdsmästeri & Designstudio.